bitterfittan

Att slappna av verkar inte vara något folk i storstan vill eller kan. Allt är bara ett jävla uppstressande kring ditten och datten utan en egentlig insikt i varför man BRYR sig överhuvudtaget. Jag förstår verkligen inte vitsen med att dejta en kille som man vet är fel för en, äta en lunch som smakar skit men som håller en smal eller än värre hävda att man är något man inte är? Känns inte allt detta bara som ett stort jävla skavsår, som en fet finne på fel ställe eller helt enkelt som en osoft grej. Anledningen till allt detta kan bara finnas i en slutsats; människoarten blir aldrig nöjd! Vi vill ha, mjölka ur de sista dropparna ur precis allt vi tar oss för. Högre lön, smalare lår, bättre mobil, snyggare frisyr, större lägenhet, bättre partner, helst snyggare partner - vi gör för fan vad som helst för att bli bättre än vad vi redan är!!!
Visst, jag tycker att jag själv är fantastisk på alla sätt och vis, ken visst fan skulle jag vilja ha en kropp som Heidi fucking Klum och en aptit som en myra. Nu är inte fallet riktigt så; jag är småfet, finnig och har jävligt kass musiksmak. Men vet ni vad som är skillnaden mellan mig och er? Jag har insikten, jag är medveten om dessa brister och än bättre, JAG SKITER FULLA FAN. För att bry sig för mycket ger dåligt självförtroende och en självkänsla två bajskorvar hög. DET är vad jag kallar fult och det är vad jag tycker dagens stadsmänniskor borde bry sig om och inte vad granntanten tycker om ens nya, halvfalska Gucciväska...